Höst på min planet
Idag är det som att tusen och åter tusen älvor dansar utanför mitt fönster.
Dimman ligger tjock och jag älskar det. Det ger mig en trygghetskänsla. Som att vara inbäddad i ett tjockt täcke som kan stänga kylan ute.
Helst av allt skulle jag legat kvar imorse. Förkylningen vägrar ge med sig och livet är inte riktigt "tjohooo" just nu, om ni förstår vad jag menar...
Jag vill ha tid. Livet är för kort. Jag jobbar för mycket.
Mina vänner har inte heller tid. Det är nästan det som är jobbigast. Jag vet att de verkligen inte har tid när jag har det, men ibland börjar man tvivla och undra om det egentligen inte är så att bara inte vill ha tid med mig...
Jag vet också att det är korkat att tänka så. De vrider och vänder på världen för att hinna precis som jag.
Jag får en känsla av tids-tjuvar. Om ni läst Michael Ende's underbara bok "Momo- eller kampen om tiden" så förstår ni vad jag menar. Annars kan ni gott läsa den.
Och medan ni läser och begrundar så ska jag försöka sluta analysera sönder mitt liv.
Allt gott.