Samma människa, men ändå en helt annan...
Nån som ser likheten? Det har gått 20 år. 20 år! Det är helt galet. Usch, jag är gammal...
Men ändå känns det som det inte gått nån tid alls. Det är först när jag börjar tänka på allt jag gjort sen jag var 6 år, som jag börjar fatta.
Allt var så enkelt då. Jag hade precis börjat skolan, bodde granne med mina bästisar och hade aldrig tråkigt.
Allt var så lätt. Det största problemet var hur man skulle få broarna i sandlådan att hålla, eller vem som skulle ha största bottenplattan när man byggde lego. Det är lite större problem i min värld nu.
Men ändå är jag ganska mycket lik mig. Jag är fortfarande lika nyfiken, envis och vill vara med överallt.
Jag är högljudd som man blir efter att ha försökt göra mig hörd i en familj på 6 personer.
Tjejigheten har fortfarande inte helt kommit ikapp mig och jag hörs och syns lika mycket nu som då.
Den där klänningen jag har på mig på kortet blev bara ett par dagar efter fotograferingen helt full med maskrosfläckar och min praktiska mamma gjorde om den till en tröja. Sån är jag, även om jag nu har lärt mig att vara stilla ibland. Jag har fått ett lugn som jag har stor nytta av och att vara ensam ibland är numera ett behov snarare än ett problem.
Det hinner hända mycket på 20 år, men ändå så händer det ingenting(förutom att jag växt i mina framtänder)...
