Jag är en av alla dom

Igår fick jag äntligen(?) se Farväl Falkenberg, men nu i efterhand önskar jag nästan att jag inte hade sett den.
Det var inte så att den var dålig. Nej, tvärtom, den var riktigt bra och kändes oerhört verklig, det kanske var det som var problemet.
Den handlar om fem barndomsvänner som återvänder till Falkenberg en sommar.
Mest handlar det om David som önskar att allt var som när de var små, och hans bästa vän Holger.
Allt är vackert, poetiskt och charmigt även om man märker att allt inte är lika bra under ytan.
Glädjen försvinner snabbt den dag David bestämmer sig för att det här ska bli hans sista sommar. "Aldrig mera vinter" som han säger. Han postar sin dagbok till Holger och det som sen följer önskar jag att jag aldrig sett. Jag blundade och höll för öronen och sen grät jag resten av filmen med en stor klump i magen.

På det stora hela en vacker film där skådespelarna spelar sig själv.
Är det på riktigt, undrar man? Det känns nästan så.
Hela natten har filmen spökat i mitt huvud. Jag får helt enkelt inte bort bilderna.
Se den, men se till att ni har någon att prata med efteråt.
Det hade jag. Tack Magnus.