Jag är en av alla dom

Igår hade jag extremt svårt att somna. Min sjukgymnast frågade mig för ett par veckor sen varför jag är så spänd när jag sover (vilket jag hade sagt att jag är), och jag visste inte. Hon frågade om jag var orolig över nåt, stressad eller om jag låg och tänkte på en massa saker innan jag skulle sova. Jag gav lite svävande svar. Jag är inte så bra på att prata om hur jag mår, och att erkänna att man är orolig är liksom lite skämmigt, även om det är helt normalt. Men igår slog det mig ganska rejält. Jag låg där, var trött som fan, och hade en miljon saker virvlandes runt i mitt lilla huvud. Visserligen inga saker som gjorde mig orolig, men shit vad jag spänner mig när jag tänker så där mycket! Det var Halmstads-minnen, planering inför maskeradfest, jobb, ännu mera jobb, tusen böcker som jag håller på och läser samtidigt, önskelistor från mina systrar osv.
Idag satte jag mig förresten och skrev ett brev till Elise som vi alltid bodde hos när vi var i Halmstad. Jag kom på att jag ville tacka henne för att hon alltid gjorde våra sommarveckor så underbara. Det var inga stora saker hon gjorde, men hon lånade ut spel, krocket och cyklar. Vi fick komma ner och fika och så lämnade hon alltid tidningen till oss, men inte tv-bilagan, för i den hade hon ringat in allt hon skulle se på kvällen. Precis som jag gör nu.
Först kändes det lite fånigt att skriva, men sen tänkte jag att nej, varför ska jag inte berätta för henne att jag har fantastiska minnen från henne och hennes hus? Klart hon ska ha ett stort tack. Hoppas att hon blir glad.