Jag är en av alla dom

Btw, Dudes, så har jag för en gångs skull kjol på mig idag. Jag går här och drar i strumpbyxorna och svär för mig själv. Som tur är så har jag kontoret för mig själv idag, så a-s slipper se mig hala upp kjolen för att dra i dem.
Imorse var dock allt frid och fröjd. Jag hade ett par svarta härligt ingådda (och därmed rejält slitna) manchesterbyxor på mig, men när jag satte mig i Elisabeths bil utanför lillsyrrans hus så var det till ljudet av tyg som sprack.
Japp. Samma problem som alltid. Byxorna sprack från sömmen på insidan av låret och halvvägs bak på låret. Inget dåligt hål alltså. Typ 2-3 dm! Elisabeth var snäll nog att skjutsa mig hem istället för till jobbet, och hemma upptäckte jag att jag inte hade några byxor rena! Med en stor suck och en påminnelse till mig själv att boka tvättstuga oftare så tog jag ett djupt andetag och gav mig in i strumpbyxhelvetet. Jag hittade ett par som kanske kunde funka, slet och drog och svor, och en dryg halvtimme senare satt de där de skulle.
Jag har alltså kjol på mig för första gången i år, och på jobbet märker ingen ett förbannat dugg! Inte en komplimang, inte en reaktion. Jag satt och tänkte att det verkligen inte var värt det, när underbara Sabina uppenbarade sig med ett "Vad fin du är idag!". Då var det nästan värt det. Men bara nästan.