tack, tror jag

Idag bestämde jag mig för att köpa en baddräkt att simma i. Min bikini har varit i upplösningstillstånd alldeles för länge nu, men problemet är att baddräkt är någonting jag verkligen hatar. Äckligt vått baddräktstyg mot magen ger mig rysningar. Men ändå, jag ger mig. Baddräkt är säkert bra när man motionssimmar.
Jag beger mig alltså ner till den lokala underklädesaffären där det jobbar en lite smårund övertrevlig och otroligt engagerad dam.
Hon frågar vad jag har för storlek och när jag berättar säger hon med bebisröst "jaaa" och lägger huvudet på sned som man gör när man tycker synd om någon. Men hon hittar en baddräkt, jag provar, den sitter sådär, men får duga eftersom jag vet att om man stannar i provhytten för länge så drar hon bort draperiet utan förvarning för att kolla om allt går bra. Efteråt pratar hon lite om hur jobbigt det är att köpa kläder när man drar stora storlekar och pratar om sin egen kamp mot vikten. När jag håller med om att det är svårt så gör hon samma medlidsamma "jaaa" igen, och till slut går jag.

Baddräkten är inte vacker, inte bekväm och ger mig nästan hängbröst, men hennes medlidande gav min motivation en fet spark i arslet, så nu jävlar hörrni!
Simning imorgon!


Ge mig min motivation tillbaka!

Jo, tro det eller ej, jag gillar faktiskt regn.
Speciellt idag eftersom min solbrända kropp behöver vila, och jag ska vara i Kolbäck hela efm.
Problemet med dåligt väder är väl bara att inte en enda Kolbäcksbo går utanför dörren. Jag har laddat med böcker att läsa.

För övrigt så vet jag inte vad som hänt med min duktiga motivation de senaste två veckorna. Jag har totalt ballat ur, och inte kom jag iväg till spåret igår heller som jag skulle. Detta måste tas tag i. Nu. Bums.
Kan inte någon bara komma på något riktigt bra skäl till det här gå-ner-i-vikt-och-komma-i-form-projektet?
Förutom alla de uppenbara hälsofördelarna och att slippa köpa kläder på tjockis-avdelningen alltså.
Här duger inte klyschor som att "du är fin som du är" och sånt skit. Okej?!
Sätt igång, ge mig min motivation tillbaka!


valborg

Så, nu har jag varit på vårdcentralen och blivit tappad på blod inför mitt besök på sjukhuset om två veckor.
Som vanligt så var jag extremt svårstucken, och sköterskan skrattade och skakade på huvudet åt mina kärl, men sen fick hon proffsigt nog ut blod ur mig på andra försöket. Det kan vara rekord.

Ikväll blir det en brasa vid skantzen trots allt.
En kanadagås hade lagt ägg uppe på brasan, och tydligen måste man ha tillstånd för att få flytta ett bo bara så där.
Igår flyttades det iaf, och alla ni som retat upp en kanadagås någon gång vet att man inte gör det ostraffat. Jag skulle inte vilja ha jobbet. Men, iaf, boet är i säkerhet och brasan kommer att brinna.

Igår fick jag en riktig spark i baken också på vv. Mitt första plus i protokollet! Visserligen bara +0,4 kg, men ändå.
Min motivation är iaf igång igen, och ännu bättre blev den efter stavgången igår.
Nu är det no mercy den kommande veckan. På lördag ska jag hiva några smirnoff ice, men annars är det totalt sockerförbud. Vi ska visa den där tråkiga konsulenten att vi kan! Hon kan slänga sig i väggen. Moahaha

Så, trevlig valborg allihop!

Kanske ska testa detta ikväll?



Ja, men herregud då, vad svårt det skulle vara att få in ett youtubeklipp MED ljud i bloggen. Eller ni kanske hör?
Om inte, så får ni helt enkelt klicka på länken
här för att se underverket Tiffany Persson på viktväktarna.


Stoppa mig, någon!

Okej, nu börjar min motivation gå åt helvete och ersättas med ett stort monster som skriker efter choklad.
Helst Marabou mjölkchoklad, kanske med en gnutta mintkrokant i.
Jag ser framför mig värsta Hallelujah-momentet där jag och chokladen sitter i fåtöljen under en filt och läser bok eller nåt sånt. Men jag ska inte. Jag SKA INTE!!!
Kan någon komma hit och slå mig med något hårt, snälla?

Väntar du högvatten?

Gårdagens resultat blev futtigt men väntat. 2 små hemska hekton hade försvunnit.
Självklart resultatet av att jag faktiskt ätit den här veckan, till skillnad från förra.
Det var iallafall inte plus på vågen, och det är det enda som räknas.
Idag gick jag till jobbet i solen med mina mupp-korta byxor. Till mitt försvar så måste jag säga att jag glömt att de var för korta, och inte upptäckte det förrän jag hade gått en bit. De såg okej ut när jag stod still hemma ju!
Varför lär man sig aldrig att vissa klädesplagg ligger längst in i garderoben av en anledning?!
Och varför kastar man dem inte? Nej, istället lägger man ner tid på att tvätta dem och lägga in dem där igen.
Nu måste jag pga min idioti gå och dra i dem hela dagen. Kanske kan gå i strumpfötterna? Då lär de ju se längre ut. Hmm...en idé...

Duktiga jag

Första veckans skryt: -3,2 kg!
Kan visserligen ha med min mages konstiga uppförande (eller det faktum att jag fick fasta på sjukhuset) att göra, men jag vill helst tro att det är jag som skött mig exemplariskt som en perfekt viktväktare. Visst?

Igår hämtade jag äntligen ut sista delen i Stephenie Meyer's Twilight-serie. Har läst den på engelska, men ville ta den på svenska också. I samma veva var jag på posten och hämtade ut ett paket från adlibris. Lyckliga lyckliga jag.


nya tag. igen.

Japp, då är det dags att ta nya tag. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag sagt det i mitt liv, men hellre anstränga sig lite ibland än inte alls, va?
Jag vägde in mig igår på exakt samma vikt som jag vägde in mig på förra omgången.
Med andra ord har jag gått upp precis allt som jag lyckades gå ner förra gången.
Snacka om att det känna onödigt.
Nu har jag dock en annan sorts motivation. Nu mår jag inte bra. Min mage gör ont, och min hälsena behöver avlastas.
Det som förut var en utseendekamp har nu blivit någonting annat. Någonting viktigare.
Håll tummarna, för nu kör vi.