Helgen
I fredags var jag alltså ledig. Passade på att åka till stan och träffa Jocke och Jeanette.
Spenderade återskilliga timmar i olika affärer och fikade på ett mysigt café.
Kom hem aningen fattigare, men det var det värt. Såklart.
Lördagen började jag med att (insvept i täcket) förflytta mig från sängen till soffan där jag åt frukost samtidigt som jag tittade på På spaning med Bridget Jones. Resten av dagen var jag hos mina föräldrar tillsammans med mina systrar och syskonbarn.
Igår fick jag ett städryck (efter att ha börjat dagen lika som lördagen, men denna dag med Walk the line)
och for fram som en galning med dammsugare, trasor och ett vansinnigt rännade till återvinningsstationen.
Sedan var det dags att ta sig ut i höstsolen (som försvann ganska fort) tillsammans med Sandra och hennes två underbart roliga barn.
Härlig helg med andra ord. Behövs oftare.
Fria vägar ut
Du kan väl ringa mig ibland
Jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter
Jag är så rädd att komma fram
nån annanstans, så jag samlar
på tur och retur-biljetter
Jag vill ha fria vägar ut
Jag vill ha kakan som jag äter
kvar på bordet hela långa livet
Jag vet att jag har fel
Jag vet att du har sett hur jag
går ensam genom livet
Jag vet det är ett spel
Jag vet att du har kämpat för nåt
som jag tagit för givet
Om du saknar mig ibland
kan du stirra upp mot stjärnorna
så att vi har nåt gemensamt...
Höst på min planet
Idag är det som att tusen och åter tusen älvor dansar utanför mitt fönster.
Dimman ligger tjock och jag älskar det. Det ger mig en trygghetskänsla. Som att vara inbäddad i ett tjockt täcke som kan stänga kylan ute.
Helst av allt skulle jag legat kvar imorse. Förkylningen vägrar ge med sig och livet är inte riktigt "tjohooo" just nu, om ni förstår vad jag menar...
Jag vill ha tid. Livet är för kort. Jag jobbar för mycket.
Mina vänner har inte heller tid. Det är nästan det som är jobbigast. Jag vet att de verkligen inte har tid när jag har det, men ibland börjar man tvivla och undra om det egentligen inte är så att bara inte vill ha tid med mig...
Jag vet också att det är korkat att tänka så. De vrider och vänder på världen för att hinna precis som jag.
Jag får en känsla av tids-tjuvar. Om ni läst Michael Ende's underbara bok "Momo- eller kampen om tiden" så förstår ni vad jag menar. Annars kan ni gott läsa den.
Och medan ni läser och begrundar så ska jag försöka sluta analysera sönder mitt liv.
Allt gott.