Jag är en av alla dom

Jag fick nyligen höra att jag är så lätt att lära känna.
Detta uttalande fick mig att bli ganska paff. De som tror att jag är lätt att lära känna är nog de som inte känner mig alls.
Jag är ganska social, så långt kan jag sträcka mig, men lämnar jag ut någonting viktigt om mig själv medan jag är social? Nej, just det. Jag pratar, skämtar, flamsar och får ofta höra att jag känns självsäker. Det är det minsta jag är. Det som ni ser är visserligen ingen fasad, det är en ganska stor del av den jag är. Men det är bara den som syns.
Jag har massor av kompisar, men väldigt få verkliga vänner. Nästan ingen känner mig på riktigt. Ni känner mig så mycket som min osäkerhet låter er känna mig. Det här gör mig oerhört förbannad. Min osäkerhet kan driva mig till vansinne, men ända kan jag gilla det faktum att nästan ingen vet vad som rör sig i mitt huvud. Jag är den enda som känner mig, liksom. Det ligger lite makt i det. Mina tankar och känslor är mina, och ytterst sällan blir de för mycket för mig att hantera, och då delar jag med mig till någon som jag verkligen litar på och känner mig trygg med. Det försöks ibland att dra ur mig saker, och det funkar också väldigt sällan. Då blir jag osäker och slår på allt försvar jag har och slingrar mig runt ämnet tills den som frågar ger sig. För själv är jag är för envis för att ge mig.
Men jag vill ändå innerst inne att ni ska känna att ni känner mig, för jag vill tro att jag känner er. I alla fall så mycket som behövs för att veta att jag har de bästa vännerna i världen.