Jag är en av alla dom

Japp, det gick precis som jag förtjänade på viktväktarna igår.
Min första plusnotering. Ett kilo plus blev det, och det var väl ändå ganska lindrigt efter 2 veckors svullande?
Ja, för mig var det iaf värt det. Nu är det nya tag som gäller.

Jag träffade Jocke på stan igår och upptäckte att det inte kändes som vanligt. För lite fnitter och prat. Någonting har hänt. Vi träffas mer sällan än någonsin och visst, han har fullt upp med förhållanden och hundvalp och allt sånt, men det kanske inte är där problemet ligger? Är det hos mig? Jag blir så lätt irriterad när folk inte har tid för mig.
Jag har ett enormt behov av att träffa mina vänner. Jag blir avundsjuk på de som har vänner i närheten som man kan spontanträffa på ett café eller hyra film med och bara umgås. Jag har inga såna...
Jag kommer på mig själv med att känna mig ensam. Men det är jag väl inte? Jag har ju massor av vänner. Det har jag alltid haft. Jag har aldrig varit en sån som varit ensam. Men nu, i vuxenvärlden där vi numera befinner oss, så är tiden en bristvara.
Någon sa till mig en gång att sluta planera så mycket, sluta tänka så mycket. Ta livet som det kommer, men jag lyssnade inte. Det är ju jag.

En del av mina vänner bor för långt bort. Stockholm, Säffle och tom Västerås kan ibland kännas som oerhört oöverstigliga hinder. Andra har barn, som är helt underbara, men de begränsar ju det där spontana träffandet.  
Eller så jobbar de, och jag, för mycket, eller iaf olika tider. Hur gör folk? Hur har de tid? Jag önskar att jag visste...
Och om ni tycker att jag tjatar ibland på att vi ska ses så är det dels för att jag är i behov av att veta att ni fortfarande finns där(även om jag vet det), och dels för att jag älskar att vara ensam, men inte varje dag...