Jag är en av alla dom

Usch, jag har kommit in i mitt sockerberoende igen. Jag blir galen! Jag hade ju faktiskt blivit av med det.
Jag klarade ju av att gå igenom en hel affär utan att komma ut med nånting innehållande socker.
Nu kan jag inte det längre.
Alltså, Sandra och jag är ju duktiga med stavarna och så, men eftersom jag inte äter bra så blir det ju ingen förbannad förändring. Jag blir irriterad, men det är ju mitt eget fel. Jag måste skärpa mig. Nu.
Igår blev det ingen stavning. Regnet fullkomligen öste ner. Inte ens Sandra vill gå, och då regnar det mycket. ;)
Istället satt jag hos Sabina och åt entrecote och pommes och glass. Det var gott som tusan och jag tänker inte ha dåligt samvete. Inte för det iaf.

Igår kväll ställde jag mig och kokade lingonsylt vid 21-snåret. Jag hade inget att göra, så jag gjorde lite hemmafru-sysslor. Nån som vill ha sylt? Jag har några burkar. :)

Annars har helgen varit innehållsrik både fysiskt och psykiskt.
Vissa saker har varit bra, och andra mindre bra. Det som förvånar mig är att jag ändå orkar hålla humöret uppe.
Det är ingen fasad när jag skrattar eller ler. Om jag skrattar så är jag antagligen glad och tvärtom.
Någonstans inom mig finns nån stark liten jävel som tar mig igenom allt "dåligt" som rör sig omkring mig. Antagligen så är det pga det som jag inte orkar bekämpa mina egna problem. 

Alla säger att jag måste börja fokusera på mig själv, och att man inte kan ta ansvar för andra människors handlingar och allt sånt, och det vet jag ju, men ibland vill jag vara där för mina vänner och fokusera på dem när de behöver det. Då sätter jag gärna mig själv i andra hand. Jag klarar mig alltid, men det är inte säkert att de gör det...