Jag är en av alla dom

Vi har fyllt alla rum till bredden, men det ekar tomt ändå...


Den där meningen slog mig i magen igår när jag låg i sängen i mörkret och lyssnade på Tomas Andersson Wij.
Jag har fullt upp. Jämt. Men ändå händer absolut ingenting.
Jag är fullbokad från att jag vaknar av väckarklockan 7.06 genom hela dagen med jobb och stavgång tills att jag somnar.
Helgerna är uppbokade veckor i förväg, men med vad?
Timmar av fika och prat på mammas och pappas kökssoffa eller shoppingrundor som gör mig mer fattig än lycklig.
Fick jag bestämma så skulle jag ibland byta ut familjestunderna till stunder med mina vänner. Inte för att jag inte behöver familjen, för det gör jag definitivt, men för att mina vänner inte tar så stor plats i mitt liv som jag skulle önska.
Jag blir avundsjuk på folk som har filmkvällar eller middagar med vin och god mat. Jag kan bli trött på att vi alltid planerar så himla noga istället för att bara ses. Nu. Utan krusiduller. Jag har inga krav. Jag vill bara ha dem nära. Oftare.
Jag inbillar mig själv att mitt liv är fullt med betydelsefulla saker, men egentligen är det inget som verkligen får mig att känna. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde förra helgen, antagligen för att det var samma sak som alla andra helger.
Ingenting händer, men tiden rusar ändå iväg.
Jag har inga stora krav, jag vill bara minnas nåt mer än den där kökssoffan när jag tänker tillbaka på mitt liv.

Den här stan är klädd i kejsarens nya kläder
runt omkring
ingenting