Jag är en av alla dom

Klockslaget 22:22 har alltid berört mig lite mer än de övriga.
Jag tycker om kontroll och mönster i tillvaron. Precis som 25 i digitalsiffror blir någon slags vas om man skjuter ihop dem nån mm så ser jag bilder överallt. Jag ser bilder i melerade tapeter och moln blir lätt till kaniner eller ansikten.
Jag gillar struktur. Ostrukturerade saker och onödig oordning driver mig till vansinne. Jag får inte grepp om dem, men blir de till en form eller någon slags ordning kan jag greppa dem och slappna av.
Saker i bokstavsordning älskar jag. Böcker, skivor och kryddburkar.
Klockslaget 22:22 är perfekt. Välorganiserat.
Men jag har sjuka tvångsbeteenden också. Om klockan är 22:21 när jag tittar på den så börjar jag omedelbart räkna hur många sekunder det tar tills den blir 22:22. Jag blinker inte heller under den tiden, livrädd att missa när den slår över.
När den sen slår över till 22:22 så börjar jag omedelbart räkna till 60 perfekt långa sekunder så att den ska bli 23 precis när jag kommer till 60. Jag kan bara inte låta bli att göra detta, även om jag vet att det är helt sjukt.
Alla har vi väl konstiga tankar om vad som ska hända om vi strider mot våra vanliga tvångsbeteenden.
Går ni på A-brunnar? Näe, inte jag heller...
Kontroll försöker vi ha, men kontroll är det inte...
Ett försök till kontroll dock. Kan man kontrollera de små sakerna i tillvaron så blir de stora lite lättare att hantera.
Jag önskar att de stora sakerna som vägrar lämna mitt huvud gick att fixa med tre dunk i ryggen eller genom att organisera dem i ordning efter begynnelsebokstaven. Eller kanske ska man leta efter första bästa K-brunn att kliva på, som för att jämna ut trasslet och förhindra oturen...