Jag är en av alla dom

Imorgon är det Sommarsolståndet. Ni vet, när dagarna plötsligt börjar bli kortare igen fast man inte ens hunnit fatta att de blivit länge...
Jag har en väderpessimist på mitt jobb. Hon pratar alltid om att det ska bli regn, eller att det enligt nån tysk väderspåman inte ska bli fint väder när man ska ha semester. När jag vill ha snö på julafton så bara måste hon påpeka att det ska bli 14 plusgrader, och om jag planerat att bada efter jobbet, så lägger hon till ett litet "jag hörde att det ska bli regn, jag...".
Varför? Varför kan jag inte bara få hoppas? Jag vill hoppas ända tills det visar sig att det inte tänker bli som jag hoppades, och då kan jag bli förbannad eller besviken eller vad som passar sig just då.
Är det så konstigt att hoppas på sol på midsommarafton eller snö på julafton? Jag är en älskare av traditioner och vill ha kjol och fikakorg på midsommar utan att frysa halvt ihjäl i stickad tröja, och jag vill se tomteblossen spraka mot vit snö och höra snön knaka under skorna på julen.
Jag vill ha sol och värme när jag har semester och när jag jobbar får det gärna regna. Och jag vill inte höra talas om att det kanske inte blir som jag vill. Jag är en sjukt dålig förlorare, och jag vill ha det som jag vill ha det!

Det här gäller såklart inte bara vädret. Ni som känner mig vet att det här är mitt liv i ett nötskal.
Jag vill alltid vara med och bestämma vad som ska hända, och får jag inte det så vill jag iaf hoppas att det ska bli på ett sätt som passar mig.
Snälla, låt mig göra det. Och de där kortare dagarna vill jag inte höra talas om förrän tidigast EFTER min semester, okej?