Jag är en av alla dom

Min motivation är kanske på väg tillbaka. Jag sa det häromdagen också, men nu känns det faktiskt så.
Jag har flera gånger på senaste tiden upptäckt att jag är riktigt nöjd med mig själv. Även om mitt självförtroende kanske inte alltid varit det bästa, så har det heller aldrig varit helt i botten.
Jag har alltid tyckt att jag är ganska bra trots allt.
Jag trivs. Jag kan stå framför en spegel och känna att, fan, jag är ganska snygg faktiskt.
Det känns riktigt bra. Jag får komplimanger också, och det är ju aldrig fel. Det kan vi väl alla hålla med om...
Jag känner också att det här kanske kan bli ännu bättre när jag når min målvikt, även om att bli smal inte är svaret på min totala lycka. Jag är redan lycklig. Det har jag nog alltid varit.
Jag får ofta höra från mina vänner att det här med dåligt självförtroende ofta bottnar i att man blivit retad eller mobbad som liten, men det har jag ju aldrig blivit.
Min dåliga självkänsla sitter i mitt huvud, och det har kanske främst visat sig genom att jag försökt dölja det med att synas och höras mycket, för att liksom förekomma de andra. Nu när jag är nöjd med mig själv så hänger beteendet liksom kvar. Det har blivit den jag är, men nu har det inte med det dåliga självförtroendet att göra längre. Jag bara är sån.

Tack alla ni som stöttar mig i det här iaf. Det är mycket pga er som motivationen håller på att komma tillbaka.
Ni hjälper mig mer än ni kan ana...
Och tack Sandra som har börjat gå ut och gå med mig på måndagkvällarna (på måndag tar vi med stavarna!).
Att vi träffas är nog visserligen mer viktigt än själva promenaderna, men det är en bra kombination.