Jag är en av alla dom

Igår såg jag en av de bästa föreställningarna jag sett i mitt liv. Den hette Efter Fredrik och handlade om en kille som blir smittad av hiv av sin pojkvän.
Den var så otroligt stark. Han (för den spelades bara av en kille) fick mig att skratta, men så sa han något som fick skrattet att fastna i halsen. Han fick mig nästan att gråta också, och med en klump i halsen gick jag därifrån utan att hitta ett enda ord som kunde beskriva känslan.
Det handlade om att hitta sig själv, bli kär, upptäcka att ens pojkvän ljugit, komma på att man blivit smittad, försöka hålla ihop förhållandet, hämnas och slutligen försöka släppa allt och komma på att man vill leva...
Det var en sån märklig känsla att efter föreställningen känna som att man kände honom. Han hade just berättat hela sitt liv, men det var inte hans, det var bara teater. Jävligt skicklig teater.

Och så visade det sig att det hade gjort susen på vågen att vara däckad i influensan.
-2.1 denna vecka. Jag är lite nöjd faktiskt. Eller ja, jag är väldigt nöjd faktiskt! hehe