Det är bara med hjärtat som man ser klart...
I helgen fick jag "Lille prinsen" från Lovefilm, och jag blev helt lycklig när jag såg att filmen var nästan lika bra som boken. Har ni läst den gamla klassikern från 1943? Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry. Helt underbart filosofisk bok om en liten pojke som bor ensam på en liten planet, tröttnar, reser runt till andra planeter och slutligen blir fast i en öken på Jorden och kommer på att det ändå var bäst hemma. Tillsammans med en lika strandsatt pilot diskuterar han livet och pojken får i det jättesorgliga slutet hjälp(?) med att komma hem igen...
Han säger vid ett tillfälle:
Det är bara med hjärtat som man ser klart
Det som verkligen betyder något är osynligt för ögat
Jag gillar det. Och så är han vansinnigt söt med stora ögon och ljust rufsigt hår.
Hur som helst så kan jag inte förstå hur folk inte förstår tjusningen med barnböcker bara för att de blivit vuxna. Är det skämmigt att läsa böcker som är skrivna för barn? I USA tex så har de ju tom gjort vuxenomslag till Harry Potter-böckerna. Visst, det är såklart ett bra sätt att få folk att läsa dem, men kom igen! Om man inte kan läsa en bok för att den har ett barnsligt omslag så ska man nog låta bli den helt. Vad är det som gör att vi alltid ska vara så jävla vuxna? Att vara vuxen är ju pisstråkigt. Jag vill kunna fastna i fantastiska bilder i ljuvliga böcker (varför har vuxenböcker inga bilder?). Jag älskar Majas Alfabet, trollen i John Bauer's värld och magin i Elsa Beskow's.
Man får perspektiv på tillvaron av att läsa barnböcker. Testa så får ni se...