Jag är en av alla dom

Hela helgen har mitt huvud upptagits av ABBA:s "Thank you for the music" som jag fick på en skiva från min kära lillasyster.
Jag älskar den verkligen, och den får mig att fundera på vad jag egentligen skulle göra utan musik?
Jag kan inte leva utan musik. Min hjärna är fylld av toner och texter, och jag nynnar alltid på något och sjunger högt när jag cyklar. Jag är beroende av mina två mp3-spelare och har fler skivor än jag hinner lyssna på.
Tack vara min mamma och min sånglärare på låg-och mellanstadiet (Siv Norrman) så kan jag fler texter än de flesta andra jag känner, och jag älskar det.
Mitt enda problem är att jag inte är så himlans bra på att sjunga, men det kan jag på något sätt leva med. Jag sjunger inne i mitt huvud. Jämt. Om det fanns högtalare till min hjärna så skulle ni skratta. Jag lovar. Och då menar jag att ni bara skulle få höra musiken, inte allt annat konstigt som rör sig där inne, för då skulle ni nog inte skratta lika mycket längre. Eller, jo, det skulle ni kanske...