Jag är en av alla dom

Jag är verkligen omåttligt förtjust i hösten. Imorse när jag cyklade till jobbet luktade det höst ute. Jag cyklade så sakta jag kunde. Jag älskar den fuktiga lite kalla luften som är just nu. Jag älskar att se löven byta färg utanför kontorsfönstret och jag väntar ivrigt på att kastanjerna ska våga släppa taget om grenarna.
Igår tände jag ljus hemma och drack te under en filt. Det enda jag saknade var sällskap. Hösten är oftast den årstiden då jag känner mig som mest ensam.

Det enda jag egentligen väntar på just nu är att lönnlöven ska släppa sitt fäste och singla ner över huvudet på mig och sedan slå sig till ro på gatan där jag kan släpa fötterna efter mig för att höra prasslet som får mig att le.
Under tiden jag väntar så lyssnar jag på Winnerbäcks "Höst på min planet" och ler för mig själv.


Jag vill se frost ur varje sommardagg.
Jag vill se skymning mitt i rusningen.
Jag vill se vimlet byta ytterplagg.
Jag vill se löven byta färg igen.
Du säger att jag har en liten värld,
men den är större än begärd.
Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.
Jag sjunger för mig själv,
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet.