Jag är en av alla dom

Alltså, nu börjar jag allvarligt lacka ur på det här året.
Det har snart slagit alla jävlighetsrekord som finns.
Mitt senaste irritationsmoment tillkom i söndags, då min cykel plötsligt var spårlöst försvunnen när jag kom hem efter en shoppingrunda i västerås.
Jag blir så förbannad! Man får verkligen inte ha nånting i fred.
Så, efter fyra punkteringar i år, så är det slut på det eländet iaf.
Jag ringde min pappa och sa att jag hade en bra och en dålig nyhet.
Vaddå, är du med barn? sa han då. (Det är hans standardfråga.)
Jag bara, ehh, nej, då skulle jag bli jävligt förvånad.
Så berättade jag iaf att de snott min cykel, och så undrade han såklart vilken den bra nyheten var.
Ja, att du slipper laga några fler punkteringar, sa jag.
Han blev nog lite lycklig av det iaf, men inte så att han erkände det.

Jag funderar nu allvarligt på att gå i ide. Åtminstone tills kastanjerna ramlar ner. Då vill jag vara vaken.
Tanken på att någon sitter nånstans och jävlas med mig blir klarare och klarare.
Det är lite som Truman Show. Utan Jim Carrey.