Man borde få vara som man är
Läste nyss en fantastiskt liten bok om två ursöta grisar som heter Rosalie och Tryffel.
Den handlar om kärlek och vänskap. Om att träffa någon och bli alldeles pirrig i magen. Om att vilja berätta allt för sina vänner, men upptäcka att de inte är lika entusiastiska. De vill att man ska hitta någon bättre, någon coolare. Att man själv ska bli coolare, snyggare och smartare. Att man inte ska nöja sig med första bästa.
Jag gillar inte det där. Varför ska folk lägga sig i? Och om man nu hittat någon som passar en perfekt så kan man väl bara få vara lycklig?
Jag är så himla glad över att jag har vänner som inte försöker ändra mig. Som tycker att jag duger som jag är.
Jag har iaf inte märkt att de tycker något annat.
Mina vänner är fantastiska, och de passar ihop med mig på ett eller annat sätt. Alla passar inte perfekt, men jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. De kompletterar varandra helt enkelt.
Jag hoppas bara att jag fyller någon slags funktion i deras liv också. Oavsett vad det är.
Boken slutade bra iaf, de sprang ifrån de dryga, pressande "vännerna" och hittade varandra igen.
Rosalie och Tryffel. Under äppelträdet.