Jag är en av alla dom

Sandra skrev just att vi levt över tio år med Lasse. Jag började räkna och kom på att för mig var det faktiskt ganska precis nio år.
En regnig höstdag 1999 stod jag och kavlade marsipan på Janelings konditori i Eskilstuna. Det var en dag som vilken annan som helst. Tillfälligt jobb efter studenten och längtan till fredag. Men så hände någonting. Plötsligt satte Lasse (ja, han hette så) in en skiva i den lilla CD-spelaren som prydde hyllan ovanför bakbordet. Ut strömmade någonting så vackert att jag ögonblickligen stannade upp och ville veta vad det var. Lars Winnerbäck, svarade Lasse lugnt. Har du inte hört honom förut? Nej, hade jag inte, men efter praktikdagens slut sprang jag till skivaffären och köpte alldeles nyutkomna Kom. Jag lyssnade och lyssnade, och strax efter nyår flyttade jag till Vemdalen. Där fastnade även min huskompis Staffan för magin, och vi begav oss till Östersund för att leta upp fler skivor. Där köpte vi Dans med svåra steg, som fortfarande får mig att tänka på stora temuggar framför öppna spisen och allvarliga samtal till långt in på natten.
Efter det gick det fort. Rusningstrafik inhandlades, Sandra försåg mig med en massa Risajkling och andra gamla outgivna låtar och jag var fast för alltid.

Nu, med 8 hela album, ett par liveskivor, en samlingsskiva, en DVD och en massa singlar i skivhyllan kan jag säga att det nog är för alltid. Jag brukar säga att det finns en Winnerbäck-låt för varje sinnesstämning, och det håller jag fast vid.

"Du är ett glashus, och jag är en sten, men det är du som försöker se igenom mig..."