Jag är en av alla dom

Igår förvånade jag mig själv med att skicka ett argt sms till en vän som aldrig hör av sig.

Jag gillar inte konflikter, och undviker dem så mycket jag kan, oftast till min egen nackdel.

Men nu har jag fått nog! Jag är trött på att alltid vara den som hör av mig, den som ser till att vi ses, skickar kort, paket och sms, men nästan aldrig får något tillbaka.

Han påstår att han har så mycket att göra jämt, men om man har så mycket att göra så att man inte hinner med sina vänner, så borde man väl verkligen tagga ner?

Eller är det bara jag som har ett så stort behov av att prata med och träffa mina vänner?
Jag brukar säga att jag förstår, och att det är okej, men det är det fan inte!
Vänskap kan inte bara hänga på att jag anstränger mig.
Jag ser det visserligen inte som nåt jobbigt som jag måste ta mig tid att göra. Det går helt naturligt, men kanske är det inte så för alla?