Jag är en av alla dom

Igår läste jag en bok där huvudpersonen blev förbannad på ett par magneter.
Konstigt, jag vet, men jag kände igen mig så vansinnigt mycket.
Hon skulle sätta dem på en rak rad på kylskåpet men två stycken ville hela tiden stöta ifrån varandra så att raden blev sned.
Så hon tog dem och pressade dem mot varandra och väste "Ge er!". Och sen, efter att ha hållt ihop dem ett tag mot deras vilja, så sa hon: "se där, det var väl inte så farligt".
Sånt där kan jag också komma på mig med att göra. Tro att saker retas med mig med vilje. Att de är lika envisa som jag och måste läxas upp, istället för att fatta att allt inte måste vara som jag vill. Raden måste inte vara rak. Eller?
Kanske skulle jag köpa nya magneter som passade brevid varandra.