Jag är en av alla dom

Jag blev lite så där härligt poetisk igår kväll. Hämtade min gamla poesibok (där jag tappert samlat alla slags dikter som någon gång berört mig. Det är en tjock bok.) och kröp ner i sängen och läste och läste.
Hittade en gammal favoritdikt av Erik Blomberg som går så här:

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
Ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär

Jag älskar den här dikten, och det roliga var att när jag några minuter senare lyssnade på Winnerbäcks Vänner så upptäckte jag något kul. Lyssna på hans text:

...och han ringer och säger
-Det mörker du ser
gör att stjärnorna märks lite mer...

Två poeter med samma tanke. Inte konstigt att jag fastnat för de bägge.