Alltid redo.
Pratade med en vän igår om vad som gjort oss till de vi är. Grupper vi ingått i och idrotter vi hållt på med.
En sak som vi hade gemensamt var att vi varit hängivna scouter hela vår uppväxt.
Scoutingen i mitt liv har varit en stor grej. En sak som fått mig att inte ge upp så lätt och inte vara rädd för att ta i när det gäller. Dessutom har jag älskat varenda sekund av det. Jag kan slå upp tält, tända åtminstone tre olika eldar och knyta pålstekar, skotstekar och dubbla halvslag i sömnen om det skulle behövas. Jag kan bygga ett helt kök utan en enda spik, paddla kanot och sjunga åtskilliga lägersånger. Jag skulle vinna Robinson i ett nafs. Haha
Mina scouter var dessutom kristna (vi hörde till missionskyrkan) och det var väl det enda som jag inte riktigt gillade, så när de andra grupperna läste långa bordsböner på lägren så nöjde vi oss med ett simpelt "Mat, Hallelulja. Amen!". Det dög åt oss, och maten smakade likadant som hos de andra.
De långa kvällarna runt elden insvepta i filtar är något som jag verkligen saknar. Att sjunga "skymning rår..." medan man vandrar till tältet mitt i natten och den där underbara känslan när man vaknar först av alla, kliver i gummistövlarna och öppnar dragkedjan till tältet det tystaste man kan för att inte väcka någon. Första klivet ut i den råa kalla morgonluften och daggen i gräset är nästintill oslagbart.
Kanske har det gjort mig aningen poetisk och otroligt svag för naturens skönhet, och det är jag i så fall glad över. Åren som scout har helt klart delvis gjort mig till den jag är, och det tackar jag för.
En sak som vi hade gemensamt var att vi varit hängivna scouter hela vår uppväxt.
Scoutingen i mitt liv har varit en stor grej. En sak som fått mig att inte ge upp så lätt och inte vara rädd för att ta i när det gäller. Dessutom har jag älskat varenda sekund av det. Jag kan slå upp tält, tända åtminstone tre olika eldar och knyta pålstekar, skotstekar och dubbla halvslag i sömnen om det skulle behövas. Jag kan bygga ett helt kök utan en enda spik, paddla kanot och sjunga åtskilliga lägersånger. Jag skulle vinna Robinson i ett nafs. Haha
Mina scouter var dessutom kristna (vi hörde till missionskyrkan) och det var väl det enda som jag inte riktigt gillade, så när de andra grupperna läste långa bordsböner på lägren så nöjde vi oss med ett simpelt "Mat, Hallelulja. Amen!". Det dög åt oss, och maten smakade likadant som hos de andra.
De långa kvällarna runt elden insvepta i filtar är något som jag verkligen saknar. Att sjunga "skymning rår..." medan man vandrar till tältet mitt i natten och den där underbara känslan när man vaknar först av alla, kliver i gummistövlarna och öppnar dragkedjan till tältet det tystaste man kan för att inte väcka någon. Första klivet ut i den råa kalla morgonluften och daggen i gräset är nästintill oslagbart.
Kanske har det gjort mig aningen poetisk och otroligt svag för naturens skönhet, och det är jag i så fall glad över. Åren som scout har helt klart delvis gjort mig till den jag är, och det tackar jag för.
Kommentarer
Trackback