Jag är en av alla dom

Igår kom jag och Sandra äntligen ut i spåret med stavarna.
Det var vi, ett par andra motionärer och ungefär en miljon myggor, och då hann jag ändå bara räkna ungefär hälften.
Efter halva 3 km-spåret med utrop som "men aj!", "sluta ät mig!", och "det kliar överallt!", så blev det en jävla fart på oss. Bara för att få komma ut ur skogen. Snabbt gick det och flåsigt var det, men lättnaden när vi kom till mål var bara pga att vi lämnade flygfäna bakom oss. Jaja, lite motion fick vi ju också såklart, men jag kan inte låta bli att längta till hösten. Mina överarmar ser ut som två prickiga korvar, och det är inte speciellt läckert. Jag lovar.