Jag är en av alla dom

Imorse var det så vackert vid sjön så att jag nästan blev förbannad på mig själv för att jag inte hade en kamera med mig. Sedan började jag fundera på det där med att fotografera allt. Jag förstår att man gör det för att minnas, och för att kunna visa andra, men det jag såg imorse kan omöjligt greppas även om jag visar er en bild. Hur ska ni kunna förstå kylan, ljuset som började tränga sig fram, snön på trädgrenarna, en hel sjö täckt med orörd snö, och känslan i mig när kylan bet mig i kinderna. Det var så vackert så att jag bara blev stående en lång stund. Sedan kom tankarna om att förstöra alltihop. Om att springa rakt ut och göra traktorspår, att stega upp mönster i snön, täcka den med snöänglar, och att gå så att det bildas bokstäver och ord. Ett budskap till de som skulle kunna se det hela uppifrån. En orörd målarduk med mig själv som pensel. Ett bevis på att jag var där.
Men det gjorde jag inte. Jag cyklade lugnt därifrån.
Nu snöar det igen. Kanske är det ännu vackrare imorgon.
Då ska jag göra en snöängel.

"Och när de plöjer små färdiga spår
ja, då får jag lite lust att springa över alltihop och tillbaka..."

-LW