Jag är en av alla dom

Idag har jag varit och hälsat på mina föräldrar i deras nya lägenhet. Det kändes helt okej, men samtidigt väldigt märkligt. Mycket av märkligheten beror troligtvis på att lägenheten ser exakt likadan ut som den jag levde mina första 10 år i. Och ligger på samma område. Att lägenheten är identisk med mitt barndomshem kunde varit konstigt och nostalgiskt om det inte vore för att sandra också har en exakt likadan lägenhet, så det där med nostalgin och "Oj, vad litet där är! Var det så här litet när jag bodde här?!" har jag redan gått igenom. Det var fint iaf, och snart känns det nog som att de alltid bott där. Det roligaste med de där lägenheterna är att jag kan se mig själv och mina systrar och vänner springa genom köket, in i sovrummet, ut i hallen och in i köket igen. Varv efter varv med hysteriskt bubblande skratt. Jag vet var alla vitsippe/tussilago/liljekonvalj-ställen finns, och jag kan lätt ta med syskonbarnen ut (när vi är på besök) och hitta perfekt kojbyggarplatser och övergivna klätter- och pallningsvänliga äppelträd. Jag hittar. Det var min barndom, och den känns väldigt nära just nu.