Jag är en av alla dom

Tidigt varje morgon, redan innan solen gått upp, for han iväg på sin gamla, skramlande cykel in till ett stort hus i staden. Där stod han sedan ute på en gård tillsammans med sina kolleger och väntade, tills man utrustade honom med en kvast och en kärra och anvisade honom en gata han skulle sopa.
Beppo älskade dessa stunder tidigt före gryningen, när hela staden sov fortfarande.
--
När han färdades gatan fram gjorde han det långsamt men säkert. För varje steg ett andetag och för varje andetag ett tag med kvasten. Steg-andetag-tag med kvasten. Steg-andetag-tag med kvasten. Då och då kunde han bli stående litet och titta fundersamt framför sig. Och sedan fortsatte han.
Medan han vandrade gatan framåt på det viset, med en smutsig gata framför sig och en ren bakom, kom det för honom många, stora tankar.
--
"Du förstår, Momo" kunde han till exempel säga, "att så är det. Ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man."
Han satt tyst litet och såg framför sig, och fortsatte sedan: "Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer. Men varenda gång man tittar upp, så ser man att det som fortfarande är kvar inte alls blir mindre. Och man anstränger sig ännu mer, man får ångest och till slut har man alldeles tappat andan och orkar inte mera. Och gatan ligger fortfarande kvar framför en. Så får man bara inte göra."
Han funderade litet igen. Och sedan fortsatte han:
"Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, på nästa tag med kvasten. Hela tiden bara nästa.
Men då blir det roligt, för det är viktigt att man utför sin uppgift väl. Det är så det ska vara."

/Michael Ende- Momo, eller kampen om tiden