Ge mig en bok och jag älskar dig
Läste nyss på Jeanettes blogg om att ens personlighet speglar sig i ens val av böcker och så blev jag nyfiken på mina egna bokval.
När jag var mindre läste jag roliga böcker och en hel massa Kitty. Frossade i biblioteksböcker om allt möjligt, men det mesta var relativt ofarligt.
Sedan hände något. Fantasy-världen tog mig med storm, och sedan kom spökböckerna. Eva Ibbotson blev snabbt en favorit och sedan har det bara fortsatt. Jag får ofta höra av min Läseklubb (för 10-16-åringar) att jag läser för lite kärleksböcker, men herregud, det är ju så tråkigt. Alla handlar om samma sak. Jag vill ha vampyrer, spöken och övernaturliga förmågor i påhittade världar. Men sen kommer mitt något mer seriösa ungdomsbok-intresse, och där älskar jag att sluka jobbiga identitetskriser, hemska hemförhållanden, ensamhet och svikande vänner. Däremot hatar jag såna biografier, för då blir det på riktigt, och då kan jag inte för mitt liv få för mig att gotta mig i det.
Sen har vi mitt otroligt stora bilderboks-intresse. Jag fullkomligen älskar bilderböcker! Det är något med en riktigt välgjord bilderbok som får det att rysa längs ryggraden på mig. Det lockar fram pirr i magen och ett fånigt leende på mina läppar. Varför anses man som konstig om man älskar bilderböcker när man är vuxen? Det är ju konst för guds skull! Jag säger bara Sven Nordqvist. Öppna Var är min syster?, och du är fast. Om man inte trollbinds av den så förstår jag inte hur man fungerar. Faktiskt.
Jag väntar just nu på Neil Gaiman's (en författare som är klart underskattad i Sverige) bilderbok The wolves in the walls, som jag vet att jag kommer att älska. Han är lite som litteraturens Tim Burton. Läs The graveyard book, så förstår ni vad jag menar.
När jag var mindre läste jag roliga böcker och en hel massa Kitty. Frossade i biblioteksböcker om allt möjligt, men det mesta var relativt ofarligt.
Sedan hände något. Fantasy-världen tog mig med storm, och sedan kom spökböckerna. Eva Ibbotson blev snabbt en favorit och sedan har det bara fortsatt. Jag får ofta höra av min Läseklubb (för 10-16-åringar) att jag läser för lite kärleksböcker, men herregud, det är ju så tråkigt. Alla handlar om samma sak. Jag vill ha vampyrer, spöken och övernaturliga förmågor i påhittade världar. Men sen kommer mitt något mer seriösa ungdomsbok-intresse, och där älskar jag att sluka jobbiga identitetskriser, hemska hemförhållanden, ensamhet och svikande vänner. Däremot hatar jag såna biografier, för då blir det på riktigt, och då kan jag inte för mitt liv få för mig att gotta mig i det.
Sen har vi mitt otroligt stora bilderboks-intresse. Jag fullkomligen älskar bilderböcker! Det är något med en riktigt välgjord bilderbok som får det att rysa längs ryggraden på mig. Det lockar fram pirr i magen och ett fånigt leende på mina läppar. Varför anses man som konstig om man älskar bilderböcker när man är vuxen? Det är ju konst för guds skull! Jag säger bara Sven Nordqvist. Öppna Var är min syster?, och du är fast. Om man inte trollbinds av den så förstår jag inte hur man fungerar. Faktiskt.
Jag väntar just nu på Neil Gaiman's (en författare som är klart underskattad i Sverige) bilderbok The wolves in the walls, som jag vet att jag kommer att älska. Han är lite som litteraturens Tim Burton. Läs The graveyard book, så förstår ni vad jag menar.
Kommentarer
Trackback