Jag är en av alla dom

Hade knappt hunnit somna igår förrän jag hörde det misstänkta ljudet av en harkrank som studsade runt i rummet med de milslånga benen hoppandes mot väggarna. Jag flög upp som skjuten ur en kanon och tände lampan. Nej, inte ett liv nånstans. Smög runt försiktigt, försiktigt för att inte skrämma den så att den flög på mig. Men nej, ingenstans. Plötsligt hör jag ljudet igen, men i hallen. Blixtsnabbt slänger jag igen dörren till sovrummet och lägger mig igen. Skakig.
Lite senare vaknar jag av ljudet igen, och nu alldeles vid min kudde!
Upp igen, tända lampan, och jodå, visst är den där, men uppe i taket! Såklart uträknat för att jag inte ska nå den.
När den är ovanför sängen passar jag på. Smyger till tidningsinsamligen, grabbar första bästa reklamblad och viker det sakta medan jag smidigt (jodå) ställer mig i sängen. Siktar och drämmer till. Yes! Men NEJ, var den tvungen att ramla ner med alla sina äckliga ben I MIN SÄNG?! *ryser*
Jaja, nu är han i omlopp i avloppsrören, och alla fönster hemma är ordentligt stängda.
I natt anfaller väl den som agerade skenmanöver i hallen. Lovar att de samarbetade.

En man ca 70 år kommer fram till lånedisken med ett stort vänligt leende och pigga ögon:

- Jag har gått här och läst tidningen nu i någon månad, och nu börjar jag förstå varför det är så mycket gubbar här.
Det är för att du är här!

Visst är det härligt med vänliga människor?

Tidigare imorse berättade en kollega att hon hade pratat med en låntagare om en kollega till oss som hade slutat. Låntagaren utbrister då förfärat:

- Men Maria ska väl inte sluta, va?

Ibland är det skönt att höra att man är omtyckt.

Igår kom jag och Sandra äntligen ut i spåret med stavarna.
Det var vi, ett par andra motionärer och ungefär en miljon myggor, och då hann jag ändå bara räkna ungefär hälften.
Efter halva 3 km-spåret med utrop som "men aj!", "sluta ät mig!", och "det kliar överallt!", så blev det en jävla fart på oss. Bara för att få komma ut ur skogen. Snabbt gick det och flåsigt var det, men lättnaden när vi kom till mål var bara pga att vi lämnade flygfäna bakom oss. Jaja, lite motion fick vi ju också såklart, men jag kan inte låta bli att längta till hösten. Mina överarmar ser ut som två prickiga korvar, och det är inte speciellt läckert. Jag lovar.

Idag har det varit sol nästan hela dagen. Imorse gick vi ner till standen, men det blåser hysteriskt mycket, så vi drog till stan ett tag. När vi kom hem stack jag och pappa ner till havet, men mamma (den badkrukan) stannade i stugan. Vid Tylösand blåste det lagom mycket och vågorna  var skitroliga att slänga sig i. Det enda som inte är kul är att vågorna består av ungefär lika delar sand och vatten när det blåser så här, så jag hade halva stranden med mig hem i bikinin. Mysigt.

Igår var vi hos Elise, och hon är verkligen precis som förut. Exakt samma lilla tant i "städ-rocks-kläder" och diadem.
Hon berättade att hon brukar göra röda vinbärs-saft med väldigt lite socker, och att den blir så god, för den blir så läskig. Haha, jag kunde knappt hålla mig för skratt. Vilket underbart uttryck. Mycket bättre än läskande.
Jag ville ju dessutom ta mig ner genom skogen till piren, men då började det regna, så...

Imorgon åker vi alltså hem. Fastän solen lyst med sin frånvaro så är jag ganska nöjd. Jag har hunnit titta på det emsta som jag ville titta på, jag har badat och jag har träffart Elise.
Nu är det bara att åka hem, tvätta, sova ut, packa om och dra till sthlm. Vill någon träffa mig så är jag hemma måndag och tisdag. Ses då?