Får man ångra sig?
Jag tror att jag måste ångra mig angående förra inläggets rubrik.
Igår efter lunch fick jag helt plötsligt jätteont i halsen, och det blev bara värre och värre. När jag kom hem efter sju så kunde jag knappt svälja. Plötsligt började snoret rinna och huvudet dunka. Jag har sovit ganska lite i natt om man säger så, men som en god samhällsmedborgare så gick jag ändå till jobbet idag, även om jag tog sovmorgon.
Dessutom blir det ingen Aidan Chambers för oss imorgon, eftersom det tydligen bara var för folk i Eskilstuna. Schysst att de meddelar så långt innan. Det var ju bara några veckor sen vi anmälde oss.
Imorgon är det efterbesiktning av badrummet hemma, så jag måste dessutom städa som en galning idag.
Så, det här blir nog inte en bra vecka som det ser ut...
Kan bli en bra vecka
Kom just från sjukgymnasten. Axlarna och nacken är ömma, men på ett skönt sätt. Det känns att det börjar bli lite lite bättre. Nästa vecka ska jag dit två gånger, och då blir det akupunktur, något som jag aldrig förr testat. Ska bli spännande.
Idag spenderas förmiddagen med budgetmöte för 2009 och sen är det bara att köra på till kl 19.
På onsdag ska jag och kollegan till Eskilstuna och lyssna på Aidan Chambers (jippie!) på biblioteket. Ska även passa på att kolla runt lite för att få lite idéer till vårt bibliotek.
För er som inte vet vem Aidan Chambers är så kan jag tala om att han sysslar med olika tekniker runt boksamtal, och dessutom har han skrivit en massa sjukt bra böcker, tex Dansa på min grav.
Dessutom fyller min lilla mamma och vår bokblogg år på onsdag, så då blir det stort kalas.
Nu- fika.
faghag på gott och ont
För er som inte är insatta i detta så är en faghag alltså en heterotjej som umgås med bögar. Men jag har märkt att det krävs mer än så. Man förväntas ha koll på saker som händer i gayvärlden, lyssna på alla bögarnas problem när de vill prata av sig(ovsett tid på dygnet), heja på dem när de försöker ragga på de snyggaste killarna (man har ändå ingen annat att göra, det finns ju inte en heterokille på mils avstånd!), och trösta när raggandet alldeles för ofta går åt helvete. Tyvärr får man också oftast betala sina drinkar själv.
Det är inte alltid så glammigt att vara faghag, gott folk, men ibland är det jävligt roligt!
Astronauten som inte fick landa
Jag hittade en bok i biblioteket idag som jag nästan hade glömt. Jag får rysningar och håret reser sig på armarna när jag tänker på den. Läs den så fattar ni...
Den 20:e juli 1969 kliver Neil Armstrong ner på månens yta som första människa någonsin.
En femtedel av jordens befolkning sitter framför sina tv-apparater och håller andan när han tar det första steget på månen.
"Men samtidigt- på andra sidan månen- glider en liten rymdkapsel genom mörkret. Där inne sitter Michael Collins. Han kommer inte att få kliva ner på månen. Hans uppgift är att manövrera rymdkapseln och vänta när Neil Armstrong och Buzz Aldrin landar med månlandaren. Han kan inte ens höra Neil och Buzz över radion. Han är längst bort ifrån jorden av alla. Allt som skiljer honom från rymden och andra sidan väggen är lite isoleringsmaterial och ett tunt skal av metall. I 14 varv måste Michael Collins cirkla ensam runt månen. Vid varje varv är han i 48 minuter i radioskugga på månens baksida."
Så börjar boken om Michael Collins- astronauten som inte fick landa.
När Neil och Buzz är på månen måste Michael sköta tre personers jobb samtidigt.
Han ska utföra 850 knapptryckningar.
Om han skulle tappa räkningen har han ingen att fråga.
morgontrött
Jaja, dags för morgonmöte!
Ha en bra dag allihop.
Hjälp sökes!
Kom just från min sjukgymnast, och hon har nu förbjudit mig att göra saker som kräver att jag har armarna ovanför huvudhöjd. Om ni läst mitt förra inlägg så fattar ni vart jag är på väg, va...?
Japp, tapeterna river sig inte av sig själva.
Fika och tapetpillande, någon? Jag kan riva vid golvet. :D
Renoveringsprojekt
Igår blev jag äntligen fri från alla sladdar och kunde njuta av Kulturnatten utan att elektroderna skavde överallt. Nu är det bara några skavsår som ska läka, sen är allt bra igen.
Idag började jag och Sofia dessutom projekt fixa-marias-sovrum.
Eftersom ingen jävel verkar fatta att man behöver tapetklister när man sätter upp tapeter, så måste jag riva rubbet. Hälften av tapeterna sitter ju inte fast på väggen, men det är den roliga biten. Den mindre roliga är ju den delen där idoterna faktiskt kladdat på lite klister så att tapeterna sitter som berg.
Jaja, vi har iaf börjat, och jag har faktiskt hunnit lite längre än det ser ut på de här bilderna. Säg bara till om ni vill pilla lite tapeter, ok? Vi hade ju ganska kul sist när vi gjorde köket. :D
Rätt färg på rätt plats?
För övrigt så händer det inte speciellt mycket. Imorgon är det Fårets dag på Skantzen, så jag ska ta mig dit en stund med a-k. Sen blir det Kulturnatt med sandra. Mysig helt med andra ord. Om jag bara kunde slippa sladdarna...
Hooked up
Så, jag är uppkopplad till fem elektroder via fem sladdar i regnbågens alla färger som går till en dosa. Allt detta är fasttejpat med stora tejpbitar så att jag ser ut som värsta lapptäcket på typ hela framsidan.
Jag ska göra ett 3-dygns EKG (Vad hände med 24-timmars? ) om ni inte visste det. Jaja, i vilket fall så läser den inte av mina hjärtslag hela tiden, utan jag ska trycka på en knapp när jag känner att hjärtat slår konstigt. Detta har redan lett till att jag går runt och känner efter hela tiden och tänker "slår det konstigt? ska jag trycka?". Framåt söndag så kommer detta paranoida beteende ha lett till att mitt hjärta slår volter runt sig själv.
A-K undrade om jag ser ut som en självmordsbombare. Och ja, det känns lite så, ja.
Nu jävlar...
Lyxade till det med lite ångbastu idag, så nu är jag skönt avslappnad och trött i kroppen.
Imorse när jag simmade beslutade jag mig för att verkligen göra nåt åt mitt fetto-problem. Jag har motivation nu. Det är vanligtvis den som brukar fattas annars. Jag går (nästan alltid) till och från jobbet, plus en liten promenad på lunchen. Jag dansar linedance och simmar. Nu är det bara maten som måste ändras. Och jag börjar bli duktig där också. Faktiskt.
På lördag är det Kulturnatt i Västerås. Förhoppningsvis ska jag dit en sväng. Och på söndag kommer sofia och hjälper mig att riva och slipa tapeter. Nån mer som vill hjälpa till? Jag kan bjuda på mat eller så...
Grannjävlar
Så jag tog med mig några av de där jävla plastkulorna som vanligtvis regnar ner på min balkong och bovärden skulle gå upp och snacka med honom direkt. Det kan ju inte vara lagligt.
Så nu är det väl bara hoppas på att han slutar. Eller så kommer han väl ner till mig och skjuter mig. Ni kan väl komma upp och kolla om ni inte hört nåt från mig på några dagar, ok?
Nytt favoritband?
Lyssna på en akustisk version av The kill här.
En dag med härligt sällskap
Den var söt iaf, och anja var mer än nöjd. Hon pratade om den hela vägen hem, utom när vi var in på en skolgård för att plocka kastanjer och sista biten som vi sprang. Hon brås verkligen på oss. Pratar hela tiden så att hon glömmer bort att gå.
Hon är cool, och precis det sällskap som jag behövde idag.
Lugn och ro, tack
Jag såg fram emot en lugn helg med en hög böcker och lite Mitt så kallade liv på datorn. För tillfället sitter jag och lyssnar på mina ständigt festande grannar och irriterar mig på att de låter mycket. Jag är en sån jävla pensionär.
Samtidigt så önskar jag att jag var i deras situation. Jag vet att de säkert har skitkul och inte kunde bry sig mindre om grannarna. Jag vet, för så där har vi det varje gång jag är på fest. Men då är vi inte hos mig, så jag bryr mig definitivt inte. Moahaha.
Hög musik, massor av prat, skratt och spring fram och tillbaka mellan soffan, badrummet och balkongen. Jag älskar det. Vad jag inte älskar är när mina grannar gör sånt när jag planerat en lugn hemmakväll. Idioter.
15 minuter kvar
Åh, hurra, snart är klockan äntligen sju. Den här eftermiddagen har varit lång.
Mina axlar mår lite bättre idag. Funderar nästan på att simma lite imorgon kväll. Nån som vill sällskapa?
Just nu vill jag bara hem. Jag fryser, är trött och längtar hem till Tunnlar, boken som jag håller på och läser. Fick nämligen aldrig med mig den hit, och den där Denise Rudberg-boken var inget att ha.
I helgen vankas barnteater med Anja. Om hon är piggare än hon varit i veckan. Vi ska gå bara hon och jag, eftersom hon hävdar att alla bara leker med Olle hela tiden. Annars har jag inga planer alls. Jag vill faktiskt bara ligga under ett täcke och läsa, läsa, läsa. Förhoppningsvis ringer de från bokhandeln imorgon och säger att jag kan hämta Cornelia Funke's Bläckdöd. I så fall lär ni inte höra av mig på hela helgen. Det är sista delen i Bläck-serien, och jag har väntat alldeles för länge för någon med så lite tålamod som jag.
Äntligen
Just another ordinary day...
Problemet med mig är att jag inte vet vad jag vill göra annorlunda. Vad som behöver förändras.
Ni har hört det här problemet från mig hundra ggr förut, och jag är fortfarande kvar. Det driver mig till vansinne. Jag driver mig själv till vansinne. Det är den enda sanningen.
Just nu känns allt ganska trist. Jag har en tejpad axel som gör ont, och det kommer från min onda nacke, som kommer från mina onda käkar, som kommer från att jag är så spänd hela tiden. Mest när jag sover. Men var kommer det där spända ifrån då? Vad är det som gör att jag inte kan slappna av? Inte ens när jag sover? Ja, jag vet visserligen delvis var det kommer ifrån, men det kan inte vara hela sanningen. Jag är bäst på att analysera mig själv, men just nu har inte ens jag svaret. Och det driver mig till vansinne. Den onda cirkeln måste brytas. Nån som har nåt förslag på hur?
Let's twist
Mitt problem med twisten är att man ska glida lite fint med fötterna på golvet. Liksom förflytta sig utan att släppa kontakten med golvet. Lyfta tårna och vrida fötterna åt vänster tex, med hälarna kvar i golvet. Fattar ni?
Problemet är att jag har nya skor med gummisula, och vad händer? Jo, de glider inte. De sitter fast mot golvet som att de hade sugkoppar under sig. Resultat: jag kommer ingenstans och medan jag försöker ändå, så blir min dåliga balans väldigt uppenbar. Jag gillar inte Cow Girl Twist. Det är en ond dans.
Mitt så kallade liv- nostalgi
Jag har träffat Jessica, Jocke, min familj, Sabina och Carro. Riktigt trevligt, men jag har knappt haft en enda sekund för mig själv. Ibland har jag ett hysteriskt behov av att vara ensam, men just nu saknar jag alla mina vänner som jag aldrig hinner se. Det är ju såklart alla stockholmarna jag pratar om. Jag skulle behöva en veckas semester för att åka dit och bara vara.
De få minutrarna som jag faktiskt varit ensam i helgen (igår kväll) har jag spenterat med att titta på Mitt så kallade liv. Kommer ni ihåg hur kära alla var i Jordan Catalano (Jared Leto)? Vi hade slöjd på morgonen dagen efter serien sändes, och jag minns att alla slöjdtimmar spenderades med att prata om gårdagens avsnitt. Och vilken panik jag hade när jag hade missat det där avsnittet med hånglet i pannrummet!
Det är faktiskt fortfarande en charmig serie och Jordan är fortfarande lika sjukt snygg, men herregud, hur många rutiga flanellskjortor kan man klämma in i en serie? Det slår nästan min högstadiegarderob. Men bara nästan.
Alltid redo.
En sak som vi hade gemensamt var att vi varit hängivna scouter hela vår uppväxt.
Scoutingen i mitt liv har varit en stor grej. En sak som fått mig att inte ge upp så lätt och inte vara rädd för att ta i när det gäller. Dessutom har jag älskat varenda sekund av det. Jag kan slå upp tält, tända åtminstone tre olika eldar och knyta pålstekar, skotstekar och dubbla halvslag i sömnen om det skulle behövas. Jag kan bygga ett helt kök utan en enda spik, paddla kanot och sjunga åtskilliga lägersånger. Jag skulle vinna Robinson i ett nafs. Haha
Mina scouter var dessutom kristna (vi hörde till missionskyrkan) och det var väl det enda som jag inte riktigt gillade, så när de andra grupperna läste långa bordsböner på lägren så nöjde vi oss med ett simpelt "Mat, Hallelulja. Amen!". Det dög åt oss, och maten smakade likadant som hos de andra.
De långa kvällarna runt elden insvepta i filtar är något som jag verkligen saknar. Att sjunga "skymning rår..." medan man vandrar till tältet mitt i natten och den där underbara känslan när man vaknar först av alla, kliver i gummistövlarna och öppnar dragkedjan till tältet det tystaste man kan för att inte väcka någon. Första klivet ut i den råa kalla morgonluften och daggen i gräset är nästintill oslagbart.
Kanske har det gjort mig aningen poetisk och otroligt svag för naturens skönhet, och det är jag i så fall glad över. Åren som scout har helt klart delvis gjort mig till den jag är, och det tackar jag för.
Nya erfarenheter
Den här helgen har jag gjort en massa saker som jag inte brukar. Jag har festat i Hallsta, även om jag fick gå hem när jag började komma igång, men har man lovat så har man.
Jag har varit på Rocklundamarknaden, shoppat kläder som jag inte är riktigt nöjd med och handlat lite grejer på ikea. Jag har dessutom dansat linedance för första gången i mitt liv, och kunde glatt konstatera att det var riktigt roligt och att jag nu kommer att bli fattig för att jag vill fortsätta.
För övrigt så befinner sig min lillasyster och hennes kille i Tunisien där det bara var typ 50 grader varmt och deras lägenhet är tydligen gigantisk med terass istället för balkong. Hotellet har dessutom egen strand. Jag hatar den där skitungen. ♥
Dessutom har hon och Niklas förlovat sig, så GRATTIS till dem!